Flingan <3
Idag somnade vår älskade Flingan in. Vi åkte till Eskilstuna djurklinik igen eftersom hon bara blev sämre. Vi lät röntga henne, men man såg inget där. Då var det bara att inse... vi kunde inte göra mer. Och när man såg på Flingan så fanns det bara en utväg. Hon som alltid kommit fram till gallret och glatt väntat på att någon skulle komma, hade nu suttit under sin hylla i hörnet i nästan en vecka... smärtan man såg i hennes blick!
Vi fattade beslutet att låta henne somna in. Veterinären lämnade oss själva en stund... jag tog upp henne, drog in hennes lukt, pussade hennes lena päls, medan tårarna rann nerför kinden.
Samtidigt som man visste att det här var det enda rätta, så ville jag helst bara ta Flingan i min famn och springa långt långt bort därifrån... till en plats där hon kunde bli frisk, men den platsen fanns bara om jag stannade kvar där. När veterinären kom in och gav henne sprutan, så såg man hur hennes blick blev lugn... hon var så harmonisk. En bit av en själv försvann med henne...
Att ta farväl av henne var... det finns inget ord för det! Men samtidigt kände man ett lugn. Nu vet jag att hon inte har ont längre, jag behöver inte oroa mig mer... oroa mig för att hon mår dåligt!
Nu springer hon på de evigt gröna ängarna, fri från smärta! <3
2 burar står nu tomma där ute. 2 st på 2 veckor... den smärta och den tomhet man känner inom sig...
Kommer man någonsin läka?
Du snubblade in i mitt hjärta för 5 år sen och där stannar du för alltid! <3
Älskar dig så sjukt mycket... finns inte ord...
Vi fattade beslutet att låta henne somna in. Veterinären lämnade oss själva en stund... jag tog upp henne, drog in hennes lukt, pussade hennes lena päls, medan tårarna rann nerför kinden.
Samtidigt som man visste att det här var det enda rätta, så ville jag helst bara ta Flingan i min famn och springa långt långt bort därifrån... till en plats där hon kunde bli frisk, men den platsen fanns bara om jag stannade kvar där. När veterinären kom in och gav henne sprutan, så såg man hur hennes blick blev lugn... hon var så harmonisk. En bit av en själv försvann med henne...
Att ta farväl av henne var... det finns inget ord för det! Men samtidigt kände man ett lugn. Nu vet jag att hon inte har ont längre, jag behöver inte oroa mig mer... oroa mig för att hon mår dåligt!
Nu springer hon på de evigt gröna ängarna, fri från smärta! <3
2 burar står nu tomma där ute. 2 st på 2 veckor... den smärta och den tomhet man känner inom sig...
Kommer man någonsin läka?
Du snubblade in i mitt hjärta för 5 år sen och där stannar du för alltid! <3
Älskar dig så sjukt mycket... finns inte ord...
Kommentarer
Trackback
