liindag

Dagen har varit både bra och dålig idag.
Bitvis mår man bra, men så kommer de där stunderna då ångesten kommer och man bara känner hur man vill falla ihop i en hög o bara ligga där. Man kan liksom inte andas riktigt...
Sov till 7.50 i alla fall, men kände mig inte pigg för det... käkade frukost, men mådde bara illa efter det, kände hur magen bara drogs ihop... svårt att förklara den där känslan. Det är någon blandning av förtvivlan, längtan, sorg, kärlek... Syrran o jag gick upp till garaget o började bygga på ett hinder, och då lyckades vi flumma till det lite.
När vi stod där i garaget så började det låta helt plötsligt, trodde typ det var jordbävning. Då rasade all snö från ena halvan av garagetaket ner. *puuh*
Gick ner o käkade lite mat sen. Kollade på "Tonårsliv", astöntig film, men ändå bra. ;)
Var bara att trotsa vädret sen o gå ut till kaninerna. <3 Det känns rent ut sagt förjävligt att se Tessis bur tom, ingen halm, ingenting kvar... jag rensade ur det redan i förrigår. Ville inte se blodet... vill inte minnas det sista dygnet! Men samtidigt är det så skönt att vara där ute. Se o pyssla om de andra som vanligt... för jag måste fortsätta kämpa för deras skull. <3 Och de får mig att bli lugn för en stund. Glömma den sorg jag faktiskt bär i mitt hjärta! Men det är inte lätt... livet är inte lätt. Speciellt inte sorgen!
Har nyss varit ute o skottat lite snö. Var upp till Tessis grav o tog bort snön därifrån. Ända sedan i lördags har det lyst ett ljus där uppe. <3
Vet inte vad jag ska ta mig till... allt känns så förjävligt. Jag känner hur trött, ledsen, förtvivlad och sorgsen hela min kropp o själ är. Vet att jag måste gå igenom det här, men det är så sjukt jobbigt! Är så svårt att förklara för alla hur allt känns, för det finns inga ord för det. Är bara några få som förstår hur det här känns... en del fattar inte ens varför jag har det intresse jag har. Vill helst inte gå tillbaka till skolan. Alla kommer prata om hur bra de haft det på sportlovet och frågar de mig så kommer jag bara börja grina. Och vi kommer bombis vara tvugna att skriva om "Mitt sportlov" på svenskan eller nått... men jag vill inte det. För jag hade inget sportlov. Jag hade en mardröm!

Tack till Itte som sa dessa ord i lördags:
"Låt sorgens fåglar flyga över, men aldrig bygga bo".


Minns så väl när vi hämtade dig... du var så liten! <3

Men du växte och blev stor på nolltid...

Vi började selträna och så småningom även hoppträna...

Du började följa med ut o tävla, och du var grym! <3

Sen röcks du plötsligt bort den 27 februari 2010...
Kommer minnas och älska dig för alltid! <3